Krokodiltårar. Existerar dom ens? Ni vet när barnet blir sådär omotiverat ledsen för en småsak och förälderns uppfattning är att barnet försöker manipulera föräldern så hen får göra som hen vill?
Nej. Jag tror inte på det där. Inte någonstans!
Barn manipulerar inte. Barn är barn med känslor som de inte lärt sig att hantera på ett, enligt samhället, korrekt vis. Barn är känslonoviser. De har ingen jäkla aning om vad manipulation är. Barnet kommer till sin anknytningsperson med ett behov och en stark känsla, med en vilja att få bekräftelse. Barnet öppnar upp sitt innersta för oss, och det är mitt jobb som anknytningsperson att bekräfta barnet i detta. Nu pratar jag inte om att barnet ska få göra som hen vill hela tiden. Det funkar liksom inte att kylskåpsdörren ska stå öppen. Det funkar inte att barnet klättrar på spisen och det finns otaliga situationer där vi måste säga nej och barnet inte får som hen vill. Och eftersom barnet är en känslonovis så kommer det upp känslor till ytan som barnet inte kan hantera på annat sätt än att gråta. Gråta stora tårar för att känslan som kom var så stor. Gråta krokodiltårar.
Låt mig ge ett exempel från min egen vardag med mitt barn.
Carl höll kyskåpet öppet och jag bad han stänga. När han inte gjorde så efter flera uppmaningar så stängde jag själv dörren ur händerna på honom. Han blev jätteledsen. Så ledsen att han grät så tårarna sprutade och han fick knappt luft. Det är lätt att bli arg. En vuxen människa skulle omöjligt bli så extremt ledsen för att en dörr stängdes framför näsan på en. Vi har lärt oss vad som är rimligt och inte, vad som är rätt och fel. Mitt barn är ett barn och han har inte blivit stor och lärt sig dessa känslokoder. Så han blev ledsen. Han tyckte det var utomordentligt kul att få stå och rota i kylskåpet. Verkligen toppenkul. Så kommer jag och förstör detta för honom. Jag kan tänka mig att han vid det tillfället kände känslor som ilska, frustration, förvåning och sorg, blandat i en enda röra. Klart att han blev superledsen. Känsloexplosioner är svåra att hantera på ett annat sätt.
Nu har jag två val: Antingen tolkar jag detta utbrott som någon manipulativ trots och avfärdar hans känslor som löjliga och orimliga. Jag kanske t.o.m. blir arg själv på hans orimlighet. Eller... så tolkar jag hans utbrott som inget annat än ett kaos av känslor. Att han är ett barn som behöver stöttning och vägledning i kaoset. Att jag väljer att se att han är ett barn i behov av tröst.
Vad valde jag?
Jag valde att sätta mig ner på golvet och ta han i min famn. Jag berättade för honom vad jag trodde att han kände, sätta ord på hans känslor. Att det var helt okej att han reagerade som han gjorde, visar att alla hans känslor är välkomna - inte bara de glada. Jag gav min bild av situationen, förklarade varför jag stängde dörren. Ganska snabbt slutade han gråta och kände sig nöjd, han gick därifrån och började leka med en bil.
Alternativet skulle vara att jag avfärdade honom, blev arg på honom. Då skulle han få veta att jag inte bryr mig om hans känslor och åsikter och han skulle bli arg, mycket arg. Antagligen skulle han känna sig orättvist behandlad och han skulle fortsätta vara ledsen och sur en väldigt lång stund. Som vuxen kan vi ju bara tänka själva på hur vi hade reagerat om en annan vuxen bara avfärdat våra känslor och tankar som trams. Jag vet inte med Dig, men jag skulle bli väldigt irriterad och i slutänden jag skulle känna att jag inte betydde något, att jag inte är värd att lyssna på.
Så vad hände egentligen här? Jo Carl blev ledsen och jag bekräftade honom i det. Han fick känna att jag tog hans känslor och åsikter på allvar och på så sätt kände han sig sedd. Att han är en egen person! Han bleb så nöjd av att få sig bekräftad. Han var gladare än innan incidenten med kylskåpet och jag kunde fortsätta med matlagningen utan att Carl behövde "gnälla och hänga på mig". Ett barn som inte får sin person, känslor och tankar bekräftade kommer att upplevas som ett gnälligt barn. Dvs ett barn som konstant vill pocka på anknytningspersonens uppmärksamhet, som inte kan leka själv ens för fem minuter och som blir ledsen för mindre och mindre saker. Människan funkar så. Får vi inte bekräftelse när vi behöver det så kommer vi att aktivt söka efter den. Och för ett barn blir det lätt så att hen gärna hittar på dumheter bara för att få lite bekräftelse, för negativ uppmärksamhet är bättre än ingen alls.
Jag vill gärna tro att jag gör något rätt med mitt sätt att se detta på. Carl är oftast ett väldigt lugnt och självständigt barn. Han är nöjd med det mesta. Jag vill tro att det är ett resultat av just det jag tagit upp i detta inlägg. Han kan liksom leka själv och han behöver inte gnälla orimligt mkt för att han fåt sin kvot av bekräftelse uppfylld.
Han är dessutom lätt att prata med. Han lyssnar och tar till sig. För han känner att jag tror på honom, att jag tar han på allvar så då tar han också mig på allvar. Han känner att han är välkommen, alla sidor av honom, bra som dåliga. För jag finns här i vått och torrt. Det är det som räknas!
Jag är dock inte någon supermamma. Oftast gör jag rätt enligt mig själv, men många ggr blir det också pannkaka. Ibland är min energi helt slut och då är det inte så lätt att vara pedagogisk. Då blir jag lika känslostyrd som Carl och det enda vi kan göra är att överleva för stunden, och kanske prata om händelsen senare. För DET är viktigt. Blir det fel så ska vi prata om det. Jag måste få förklara varför jag gjorde som jag gjorde, och jag måste få en chans att be Carl om ursäkt. Han måste få veta att alla betéenden inte är acceptabla och att även jag kan fela - och acceptera att det blev som det blev och att man ska säga förlåt och känna ånger. Hur ska han annars lär sig vad som är rätt och fel? Om vi inte pratar om det alltså. Mitt i en känsloexplotion är det dessutom inte läge att prata om rätt och fel. Det får vi göra senare. När vi båda kan lyssna. Carl lyser upp när jag tar upp något som han varit med om under dagen. Han minns så väl. Och han försöker verkligen ge sig in i samtalet, och han lyssnar verkligen. Han älskar det. Och det känns som att han förstår när jag ber om ursäkt för något. Då tittar han på mig, nickar på sitt speciella sätt och klappar på mig. Han är 2 år gammal och han vet redan vad det innebär att trösta.
Vi är något på spåren här...
