Krokodiltårar. Existerar dom ens? Ni vet när barnet blir sådär omotiverat ledsen för en småsak och förälderns uppfattning är att barnet försöker manipulera föräldern så hen får göra som hen vill?
Nej. Jag tror inte på det där. Inte någonstans!
Barn manipulerar inte. Barn är barn med känslor som de inte lärt sig att hantera på ett, enligt samhället, korrekt vis. Barn är känslonoviser. De har ingen jäkla aning om vad manipulation är. Barnet kommer till sin anknytningsperson med ett behov och en stark känsla, med en vilja att få bekräftelse. Barnet öppnar upp sitt innersta för oss, och det är mitt jobb som anknytningsperson att bekräfta barnet i detta. Nu pratar jag inte om att barnet ska få göra som hen vill hela tiden. Det funkar liksom inte att kylskåpsdörren ska stå öppen. Det funkar inte att barnet klättrar på spisen och det finns otaliga situationer där vi måste säga nej och barnet inte får som hen vill. Och eftersom barnet är en känslonovis så kommer det upp känslor till ytan som barnet inte kan hantera på annat sätt än att gråta. Gråta stora tårar för att känslan som kom var så stor. Gråta krokodiltårar.
Låt mig ge ett exempel från min egen vardag med mitt barn.
Carl höll kyskåpet öppet och jag bad han stänga. När han inte gjorde så efter flera uppmaningar så stängde jag själv dörren ur händerna på honom. Han blev jätteledsen. Så ledsen att han grät så tårarna sprutade och han fick knappt luft. Det är lätt att bli arg. En vuxen människa skulle omöjligt bli så extremt ledsen för att en dörr stängdes framför näsan på en. Vi har lärt oss vad som är rimligt och inte, vad som är rätt och fel. Mitt barn är ett barn och han har inte blivit stor och lärt sig dessa känslokoder. Så han blev ledsen. Han tyckte det var utomordentligt kul att få stå och rota i kylskåpet. Verkligen toppenkul. Så kommer jag och förstör detta för honom. Jag kan tänka mig att han vid det tillfället kände känslor som ilska, frustration, förvåning och sorg, blandat i en enda röra. Klart att han blev superledsen. Känsloexplosioner är svåra att hantera på ett annat sätt.
Nu har jag två val: Antingen tolkar jag detta utbrott som någon manipulativ trots och avfärdar hans känslor som löjliga och orimliga. Jag kanske t.o.m. blir arg själv på hans orimlighet. Eller... så tolkar jag hans utbrott som inget annat än ett kaos av känslor. Att han är ett barn som behöver stöttning och vägledning i kaoset. Att jag väljer att se att han är ett barn i behov av tröst.
Vad valde jag?
Jag valde att sätta mig ner på golvet och ta han i min famn. Jag berättade för honom vad jag trodde att han kände, sätta ord på hans känslor. Att det var helt okej att han reagerade som han gjorde, visar att alla hans känslor är välkomna - inte bara de glada. Jag gav min bild av situationen, förklarade varför jag stängde dörren. Ganska snabbt slutade han gråta och kände sig nöjd, han gick därifrån och började leka med en bil.
Alternativet skulle vara att jag avfärdade honom, blev arg på honom. Då skulle han få veta att jag inte bryr mig om hans känslor och åsikter och han skulle bli arg, mycket arg. Antagligen skulle han känna sig orättvist behandlad och han skulle fortsätta vara ledsen och sur en väldigt lång stund. Som vuxen kan vi ju bara tänka själva på hur vi hade reagerat om en annan vuxen bara avfärdat våra känslor och tankar som trams. Jag vet inte med Dig, men jag skulle bli väldigt irriterad och i slutänden jag skulle känna att jag inte betydde något, att jag inte är värd att lyssna på.
Så vad hände egentligen här? Jo Carl blev ledsen och jag bekräftade honom i det. Han fick känna att jag tog hans känslor och åsikter på allvar och på så sätt kände han sig sedd. Att han är en egen person! Han bleb så nöjd av att få sig bekräftad. Han var gladare än innan incidenten med kylskåpet och jag kunde fortsätta med matlagningen utan att Carl behövde "gnälla och hänga på mig". Ett barn som inte får sin person, känslor och tankar bekräftade kommer att upplevas som ett gnälligt barn. Dvs ett barn som konstant vill pocka på anknytningspersonens uppmärksamhet, som inte kan leka själv ens för fem minuter och som blir ledsen för mindre och mindre saker. Människan funkar så. Får vi inte bekräftelse när vi behöver det så kommer vi att aktivt söka efter den. Och för ett barn blir det lätt så att hen gärna hittar på dumheter bara för att få lite bekräftelse, för negativ uppmärksamhet är bättre än ingen alls.
Jag vill gärna tro att jag gör något rätt med mitt sätt att se detta på. Carl är oftast ett väldigt lugnt och självständigt barn. Han är nöjd med det mesta. Jag vill tro att det är ett resultat av just det jag tagit upp i detta inlägg. Han kan liksom leka själv och han behöver inte gnälla orimligt mkt för att han fåt sin kvot av bekräftelse uppfylld.
Han är dessutom lätt att prata med. Han lyssnar och tar till sig. För han känner att jag tror på honom, att jag tar han på allvar så då tar han också mig på allvar. Han känner att han är välkommen, alla sidor av honom, bra som dåliga. För jag finns här i vått och torrt. Det är det som räknas!
Jag är dock inte någon supermamma. Oftast gör jag rätt enligt mig själv, men många ggr blir det också pannkaka. Ibland är min energi helt slut och då är det inte så lätt att vara pedagogisk. Då blir jag lika känslostyrd som Carl och det enda vi kan göra är att överleva för stunden, och kanske prata om händelsen senare. För DET är viktigt. Blir det fel så ska vi prata om det. Jag måste få förklara varför jag gjorde som jag gjorde, och jag måste få en chans att be Carl om ursäkt. Han måste få veta att alla betéenden inte är acceptabla och att även jag kan fela - och acceptera att det blev som det blev och att man ska säga förlåt och känna ånger. Hur ska han annars lär sig vad som är rätt och fel? Om vi inte pratar om det alltså. Mitt i en känsloexplotion är det dessutom inte läge att prata om rätt och fel. Det får vi göra senare. När vi båda kan lyssna. Carl lyser upp när jag tar upp något som han varit med om under dagen. Han minns så väl. Och han försöker verkligen ge sig in i samtalet, och han lyssnar verkligen. Han älskar det. Och det känns som att han förstår när jag ber om ursäkt för något. Då tittar han på mig, nickar på sitt speciella sätt och klappar på mig. Han är 2 år gammal och han vet redan vad det innebär att trösta.
Vi är något på spåren här...
Visst är ni inne på rätt spår! Alla människor, stora som små behöver bli bekräftade och validerade. Barn är INTE (som många tycks tro) en egen art med behov helt särställda från vuxnas. De har inte som gemensam agenda att skapa kaos för att uppnå världsherravälde. Däremot håller jag inte med dig om att barn inte kan använda känslor och känslouttryck som medel för att genomdriva sin vilja. Sen kan man välja själv om man vill kalla det manipulation eller inte. Men visst gör barn det, då och då, precis som vi vuxna. Man blir arg och skriker lite, eller gråter lite. Och det behöver väl inte ses som så farligt?! Man behöver ju inte lägga någon värdering i det menar jag. Nu har du visserligen en tvååring och det kanhända att han inte är så raffinerad i detta ännu men äldre barn har en större arsenal av tekniker att ta till i relationer med andra. Det är väl högst naturligt att man vill få som man vill?! Och upptäcker man då ett sätt som kan hjälpa en dit så använder man det. Men där kommer kommunikation in. Man kan ju med ord lära sina barn att argumentera för sin sak. Istället för att skrika/gråta. Det blir ett lite lugnare familjeliv så. En intressant aspekt också verkar vara att en del har intryck av att man måste vara "flummig och slapp" för att man väljer att bekräfta sina barn när de är ledsna och arga då de inte får sin vilja igenom. Men man kan bekräfta UTAN att okeja beteendet. Gränssättning är ju enormt viktigt annars har man inte bekräftat utan tillåtit och undvikit konfrontation. Man kan säga "jag förstår att du blev arg för xxx men du får inte slåss för det" och sen ge dem andra sätt att uttrycka sin frustration på. Jag vill, som du, lära barnen att det inte finns fula eller fina känslor. Man får bli arg och ledsen. Men man får INTE uttrycka det hur som helst. Det är ju en del av socialiseringsprocessen som de ska igenom, stundom jobbigt och arbetsamt men viktigt att man ger dem rätt verktyg att uttrycka sig. Sen tror jag iofs inte heller att tårar alltid kommer av en reaktion på känslor, att de skulle gråta pga övermäktiga intryck. Jag tror inte tårar nödvändigtvis behöver bero på känslokaos utan på att man helt enkelt bara blev ledsen och då gråter man.Tårar är ju också ett uttrycksmedel precis som skrik. Och som vuxen kan det kännas sjukt obekvämt men det är den vuxnas sak att jobba med. Inte barnets. Särskilt små pojkar som måste vara så "tuffa och hårda" jämt mår bra av att få gråta. Det är fint att du känner att Carl är ett "ognälligt" barn pga att du ser honom och bekräftar honom, det gör honom trygg att ha en lyssnande vuxen hos sig. Men barn som inte blir det behöver inte bli gnälliga. De kan lika gärna bli slutna och tysta. Precis som "gnälliga" barn kan bli väldigt bekräftade och behöver få gnälla ändå! Det beror ju mycket på hur barnet är disponerat. Vi har tre barn, tre väldigt olika barn. Som blir sedda och bekräftade i sina känslor och personer men som trots det uttrycker sina behov väldigt olika. Intressant och fascinerande.
SvaraRaderaJag är såklart väldigt färgad av mitt enda barn, som inte är äldre än två. Jag börjar se tendenser till att han tar till vissa betéenden för att lyckas få något. Då är det ganska uppenbart att det är just det, att han hittat några betéenden som kanske funkar.
SvaraRaderaJag försöker prata med han även där, om hur jag ser på det som händer.
Jag menar heller inte att de ska få bete sig hursomhelst bara för att de inte lärt sig hantera känslorna. Carl slår på oss eller på saker när han blir riktigt arg. Då brukar jag försöka visa andra sätt att hanterna sin ilska för stunden. Men jäklar vad fel det blir många ggr men oj vad kul och intressant det är när "pedagogiken" funkar.
Visst blir man färgad av sitt barn, konstigt borde det annars. Och det är ju trots allt era erfarenheter du skriver om också. Jag tycker du reflekterar klokt om bekräftelse och känslor. Jag menade inte heller att jag tror att du inte begränsar Carl, det vet jag att du gör. Det jag hade i avseende är detta att det verkar finnas två läger, en superauktoritär som tycker alla andra är flummare och en överpedagogisk som tycker alla andra är barnhatare. Jag vill mena att en mellanväg torde vara bättre för alla, vissa situationer kräver en auktoritär approach (tex säkerhet och liknande) medan andra kräver något annat. Det blir ganska lätt anklagande och dömande tycker jag när det ska diskuteras föräldraskap men det är säkert för att det kommer så nära inpå. Folk känner sig beskyllda och blir rädda för att ha gjort "fel" i någon annans ögon eller känner sig otillräckliga. Det är synd tycker jag för jag tror att ett öppnare klimat hade varit till en hjälp för oss föräldrar där vi kan stöta och blöta sånt här. Man är ju långt ifrån bra alla dagar. Men de dagar vi är bra, då är vi JEFLIGT bra eller hur Ida😉 Föräldraskapet är verkligen en resa, om jag ska tala för mig själv så vill jag påstå att jag utvecklats enormt under de sex år som jag haft förmånen att vara mamma. Och det hoppas jag håller i sig. Det är verkligen spännande att följa barnen och sig själv.
SvaraRaderaJag ÄLSKAR att prata om föräldraskap, få höra andras syn på saker och ting, vad som är rätt och fel i just den familjen. Jag har ofta tagit med mig andras tankar in i mitt eget föräldraskap, för att se om det passar. Vi lär ju oss varje dag, det här med att vara förälder alltså. Jag gillar att behöva utmana mig själv, det som funkade igår för mitt barn kanske inte funkar imorgon. Men jag kan lugnt säga att 2års åldern hittills är den roligaste 😄
Radera