Basljud

Grannar.
Kommer jag någonsin vänja mig vid dom? Kanske inte.
Här är det konstant ljud från lekande och skrikande barn, hög musik som dunkar sin bas in i mina väggar, och allt är ljust.
Jag trivs verkligen i min lägenhet, men jag saknar tystheten och mörkret så innerligt mycket.
Jag tolererar den nya omgivningen, men ibland blir jag rädd att jag aldrig kommer vänja mig. Vad gör jag då?
Ska jag bli den där sura grannkärringen som alltid klagar? Alla känner alla här längs med gågatan, och det gör att jag känner att det inte finns utrymme för några pikar eller regler. Uppenbarligen har folket levt såhär tillsammans länge, och att jag som nyinflyttad ska komma in och ställa nya krav känns som en omöjlighet.
Men... jag lever. Och jag är ändå nöjd. Jag har mitt liv för mig själv.
Det kan egentligen bara bli bättre, bortsett från saknaden av tystnad då såklart.

Nej, här ligger jag i min trånga soffa och smider planer för framtiden. Det känns spännande. Möjligheterna känns hyfsat stora nu.

Blöjfri och nappfri

En vecka har gått sedan jag flyttade hit. Känns som det har gått mer tid än så, men så är ju tiden väldigt subjektiv. Jag tar det som ett gott tecken, att jag trivs osv. Jag har ju planerat för detta så länge nu så att flytta var liksom redan klart i mitt huvud.

Däremot så hände något jag inte alls hade planerat. Första natten med lilleman här så insåg jag vid läggdags att jag hade glömt att köpa nappar, och jag hade inte tagit med någon heller. Jag fick panik! Föreställde mig en natt med ett gråtande barn som inte kunde somna. Men vet ni, inget hände.
Jag har väl tyckt tidigare att han inte använder nappen så ofta på natten. Han tappar den ganska fort efter han somnat och jag har stoppat i den igen de gånger han vaknat.
Jag ville inte säga till honom att jag inte hade någon napp, ville inte göra det värre. För han bad inte om den och han somnade utan problem. Så hela veckan har han varit nappfri, utan större problem. Det har varit så mycket otryggt för han iom flytten att den biten måste ha försvunnit mitt i hans kaos. För det har varit jobbigt. Lätt till gråten. Utbrott av många känslor och allmänt gnällig, tom puttat ett annat barn på dagis - helt olikt honom.
Visste jag inte bättre så skulle jag säga att jag upplevt lillemans första trotsålder. Men det börjar sakta bli bättre. Han verkar ha accepterat att vi bor i lägenheten nu, och att pappa bor i huset.
Kanske hade han känt sig tryggare med napp, men det har gått så bra utan. Han har frågot efter napp en ynka gång i veckan, och när jag sade att det inte fanns någon så okejade han det och somnade sedan. Min lilla kämpe...

Annars hade jag tänkt ta bort nappen i för hans treårsdag i mars 2017, eftersom han denna sommar blev blöjfri. Ville liksom inte göra alla förändringar på en gång.
Även detta gick jättesmidigt. Han var ju redan torr sedan långt tidigare vad gäller bajs, och det väl två veckor innan han helt var torr med kisseriet när vi väl börjat på allvar. Då tog vi även bort nattblöjan, för det roliga var ju att han var nattorr innan han blev dagtorr med kisseriet. Vi vågade bara inte ta bort blöjan på natten förrän det gick bra på dagen.

Ja jag vet inte... jag är väl bara lite stolt över mitt barn. Han hänger liksom bara med och finner sig fort.

Ny tid

Nu. Nu bor jag någon annanstans.
Jag bor inte längre med pappan till mitt barn. Nu är vi separerade på riktigt.

Jag har fått det så fint här. Här kan jag trivas. Mitt hem. Mitt liv. Det är nu jag ska bygga upp någonting som funkar utmärkt för mig och lilleman.
Min älskade lilla Carl. Imorgon vid lunch åker jag och hämtar han hemma i huset. Hemma... jag måste nog vänja mig av vid att säga hemma i huset. Hemma är ju hemma i lägenheten nu. Det känns konstigt. Att flytta från hus till lägenhet alltså. Naturen försvann och ersattes av ljudande grannar, trafikljud och ljusa nätter a la gatulampor.
Men det är väl en vanesak det med. Att bo i en marklägenhet är det bästa jag kunde få. Det är fint här, på sitt eget lilla sätt.

Jag knapp bärja mig till morgondagen kommer och jag kan fortsätta pyssla med alla detaljer. Var ska allt vara! Det är den roliga frågan.

Iallafall. Första natten här. Jag unnar mig lite, kanske till och med firar lite. Tända ljus, netflix, ben&jerrys, grogg och ensamtid. Jag njuter.

Separation & Flytt

Ja, det är verkligen svårt att få ork att skriva här. När nästan all min lediga barnfria tid går åt till att hantera mina tankar, och ibland ångest, så blir det inte av att jag är här.

Det är mycket känslor i rullning. Framförallt är det ovissheten om framtiden som spökar mest för mig. Att känna ovisshet kan vara så tärande.
Jag tog iallafall beslutet att separera från sambon, att bryta upp den här lilla familjen vi skapat. Så, jag lämnar man och hus och i viss mån även mitt barn, för att gå tillbaka till hyreskontrakt och lägenhet.
Detta var ingen lätt beslut. Man bryter inte upp en familj bara sådär utan eftertanke, och jag har verkligen tänkt mycket på det här.
Ibland blir det bara så att människor växer ifrån varandra, eller att känslorna dör till så pass stor grad att det inte finns någon återvändo. Så var det för mig. Jag trivdes inte längre och jag hittade inte de där kärlekskänslorna. Det är inte värt den olyckan bara för att hålla samman en familj. Jag är av den åsikten att man aldrig ska hålla ihop för barnens skull. De känner av så mycket, och hur bra blir det för ett barn som växer upp med föräldrar som inte älskar varandra? Jag tror att de kan få en ganska skev bild av hur ett förhållande ska se ut. Menar, vi föräldrar är ändå barnets första förebilder och de som skapar de första normerna. Så jag kanske kan säga att jag valde att separera för min skull, men också för Carls skull.
Jag vill att han ska ha en glad mamma som trivs. Inte en bitter, trött och grinig mamma som mest är tråkig. Jag tror verkligen att jag, om kanske 2 år, är en helt annan person än den jag är nu - och att den personen kommer vara så mycket bättre. För det som har hänt under en lång period i mitt förhållande, är att jag blivit mindre och mindre värd för mig själv. Att leva olycklig (okej, ett starkt ord men hittar inget bättre) gör saker med en, och det är inte bra saker. Det enda jag vill just nu är att få tid att läka och hitta mig själv igen. För den jag är just nu är inte den Ida jag vill vara.
Jag ser ljust på framtiden just nu, även om vägen dit känns lång och gropig just nu. Jag flyttar ut från huset till en marklägenhet den 1 september. Det känns vemodigt att lämna huset. Jag älskar verkligen allt här. Naturen som ligger så tätt inpå är ju så underbar. Alla ljud från naturen och mörkret som man kan få uppleva här ute vid skogen. Det kommer verkligen vara svårt att byta ut det med asfalt, ljusa lampnätter och bilbrus. Förhoppningsvis kan jag finna ett sätt att leva med det också.

Släktträff

Idag var jag och Carl iväg på släktträff anordnat av min farfar och hans syskon. Nästan två timmars enkel bilresa dit, och jag var väl lite nervös inför allt folk och med bilresan VS Carl.
Men allt gick såklart jättebra. Carl är så lätt att ha med på utflykter. För att underlätta bilturer brukar jag tajma in så att han kan sova i bilen. Det blir lättast så, och så är han utvilad när vi kommer fram.
Han är blyg, och det är jag med. Så det gör liksom inte så mkt att jag får stå med honom i famnen o en timme - det passar oss båda lika bra!
Att observera är ett måste innan vi vågar oss in i massorna.
Där bjöds på mat. Femkamp med alla ca 40 pers som var där (jag kom tvåa!!). Kaffe och kaka och ett kort framträdande med min farbror och hans fru. Jättefint! Och trevligt hela kalaset.
Efter en timme började Carl finna ro i situationen och hans sökte sig genast bort från mig för att upptäcka saker på egen hand. Han kommer alltid tillbaka. Väldigt snabbt i början men allt eftersom tiden går vågar han sig bort längre stunder.

Jag tycker det är viktigt att han får känna att han har möjligheten att få klara av saker på egen hand. Sålänge jag vet att han är i en säker miljö så släpper jag honom. Jag följer inte efter och passar honom. Jag litar på att han är lika försiktig då som han alltid är i övrigt. Jah försöker bara hålla mig på de ställen där han lämnade mig, så att han alltid kan hitta tillbaka till mig. För tillbaka kommer han alltid, för att tanka lite trygghet. Sålänge barn känner att de har sin person tryggt i ryggen, så vågar de he sig ut och testa. För de vet att om något händer så finns anknytningspersonen där när det behövs. Att varn får klara saker på egen hand stärker deras självkänsla, och inte minst deras självständighet.
Jag tänker att om jag vore en förälder som hela tiden sprang efter mitt barn och passar upp på hen, så har jag ett barn som gärna springer långa sträckor och hittar på bus - för de har lärt sig att mamma alltid följer med. Vad händer då de gångerna då jag inte följt med barnet?
Jo då upptäcker barnet att hen helt plötsligt är ensamt, kanske långt bort och hen har ingen aning om var mamma är. En väldigt skrämmande och otrygg situation för barnet.
Men om barnet istället har fått lära sig att mamma inte hänger med vart hen än går, så vet barnet att hen ger sig ut på egen hand - och att hen måste gå tillbaka när det behövs.

Nu menar inte jag att jag inte har koll på Carl, för det har jag. Jag har koll på vart han gått, hur lång tid han varit borta och vad han har hittat för nya saker att uppfylla hans tankar med. För barn irrar lätt bort. Allt är så spännande! Jag ser bara till att vara tillgänglig när jag märker att han börjar skanna omgivningen efter mig. Jag gör mig synlig så att han lätt kan se och ibland ropar jag hans namn när han inte hittar mig med blicken. Jag håller mig alltid i samma område som han lämnade mig på. När han söker upp mig visar jag uppskattning för betéendet och jag intresserar mig i det han vill visa eller berätta. För oboy vad hna ögon lyser när han kommer tillbaka efter en tur utan mig. Så mycket under i hans blick.

Och alla andra kommer fram och ger komplimanger för hur snäll och go mitt barn är. Inget gnäll och bara glatt humör. Jag vet att mitt barn är ett väldigt lugnt och försiktigt barn. Men jag tror också att en anledning till att han är så lätt att ha med sig på utflykter, är att han tidigt fått lära sig att han ska följa mig - och inte att jag följer honom. Är jag på ett ställe så håller han sig i närheten, inte tvärtom. Jag begränsar inte honom. Tvärtom. Jag ger han massor med utrymme att följa sin lust att upptäcka och navigera bland folk. Så han är jättenöjd med det!
Och när det skiter sig, så vet han var jag finns.

Trots & Tröst

Krokodiltårar. Existerar dom ens? Ni vet när barnet blir sådär omotiverat ledsen för en småsak och förälderns uppfattning är att barnet försöker manipulera föräldern så hen får göra som hen vill?
Nej. Jag tror inte på det där. Inte någonstans!
Barn manipulerar inte. Barn är barn med känslor som de inte lärt sig att hantera på ett, enligt samhället, korrekt vis. Barn är känslonoviser. De har ingen jäkla aning om vad manipulation är. Barnet kommer till sin anknytningsperson med ett behov och en stark känsla, med en vilja att få bekräftelse. Barnet öppnar upp sitt innersta för oss, och det är mitt jobb som anknytningsperson att bekräfta barnet i detta. Nu pratar jag inte om att barnet ska få göra som hen vill hela tiden. Det funkar liksom inte att kylskåpsdörren ska stå öppen. Det funkar inte att barnet klättrar på spisen och det finns otaliga situationer där vi måste säga nej och barnet inte får som hen vill. Och eftersom barnet är en känslonovis så kommer det upp känslor till ytan som barnet inte kan hantera på annat sätt än att gråta. Gråta stora tårar för att känslan som kom var så stor. Gråta krokodiltårar.

Låt mig ge ett exempel från min egen vardag med mitt barn.
Carl höll kyskåpet öppet och jag bad han stänga. När han inte gjorde så efter flera uppmaningar så stängde jag själv dörren ur händerna på honom. Han blev jätteledsen. Så ledsen att han grät så tårarna sprutade och han fick knappt luft. Det är lätt att bli arg. En vuxen människa skulle omöjligt bli så extremt ledsen för att en dörr stängdes framför näsan på en. Vi har lärt oss vad som är rimligt och inte, vad som är rätt och fel. Mitt barn är ett barn och han har inte blivit stor och lärt sig dessa känslokoder. Så han blev ledsen. Han tyckte det var utomordentligt kul att få stå och rota i kylskåpet. Verkligen toppenkul. Så kommer jag och förstör detta för honom. Jag kan tänka mig att han vid det tillfället kände känslor som ilska, frustration, förvåning och sorg, blandat i en enda röra. Klart att han blev superledsen. Känsloexplosioner är svåra att hantera på ett annat sätt.
Nu har jag två val: Antingen tolkar jag detta utbrott som någon manipulativ trots och avfärdar hans känslor som löjliga och orimliga. Jag kanske t.o.m. blir arg själv på hans orimlighet. Eller... så tolkar jag hans utbrott som inget annat än ett kaos av känslor. Att han är ett barn som behöver stöttning och vägledning i kaoset. Att jag väljer att se att han är ett barn i behov av tröst.
Vad valde jag?
Jag valde att sätta mig ner på golvet och ta han i min famn. Jag berättade för honom vad jag trodde att han kände, sätta ord på hans känslor. Att det var helt okej att han reagerade som han gjorde, visar att alla hans känslor är välkomna - inte bara de glada. Jag gav min bild av situationen, förklarade varför jag stängde dörren. Ganska snabbt slutade han gråta och kände sig nöjd, han gick därifrån och började leka med en bil.
Alternativet skulle vara att jag avfärdade honom, blev arg på honom. Då skulle han få veta att jag inte bryr mig om hans känslor och åsikter och han skulle bli arg, mycket arg. Antagligen skulle han känna sig orättvist behandlad och han skulle fortsätta vara ledsen och sur en väldigt lång stund. Som vuxen kan vi ju bara tänka själva på hur vi hade reagerat om en annan vuxen bara avfärdat våra känslor och tankar som trams. Jag vet inte med Dig, men jag skulle bli väldigt irriterad och i slutänden jag skulle känna att jag inte betydde något, att jag inte är värd att lyssna på.

Så vad hände egentligen här? Jo Carl blev ledsen och jag bekräftade honom i det. Han fick känna att jag tog hans känslor och åsikter på allvar och på så sätt kände han sig sedd. Att han är en egen person! Han bleb så nöjd av att få sig bekräftad. Han var gladare än innan incidenten med kylskåpet och jag kunde fortsätta med matlagningen utan att Carl behövde "gnälla och hänga på mig". Ett barn som inte får sin person, känslor och tankar bekräftade kommer att upplevas som ett gnälligt barn. Dvs ett barn som konstant vill pocka på anknytningspersonens uppmärksamhet, som inte kan leka själv ens för fem minuter och som blir ledsen för mindre och mindre saker. Människan funkar så. Får vi inte bekräftelse när vi behöver det så kommer vi att aktivt söka efter den. Och för ett barn blir det lätt så att hen gärna hittar på dumheter bara för att få lite bekräftelse, för negativ uppmärksamhet är bättre än ingen alls.

Jag vill gärna tro att jag gör något rätt med mitt sätt att se detta på. Carl är oftast ett väldigt lugnt och självständigt barn. Han är nöjd med det mesta. Jag vill tro att det är ett resultat av just det jag tagit upp i detta inlägg. Han kan liksom leka själv och han behöver inte gnälla orimligt mkt för att han fåt sin kvot av bekräftelse uppfylld.
Han är dessutom lätt att prata med. Han lyssnar och tar till sig. För han känner att jag tror på honom, att jag tar han på allvar så då tar han också mig på allvar. Han känner att han är välkommen, alla sidor av honom, bra som dåliga. För jag finns här i vått och torrt. Det är det som räknas!

Jag är dock inte någon supermamma. Oftast gör jag rätt enligt mig själv, men många ggr blir det också pannkaka. Ibland är min energi helt slut och då är det inte så lätt att vara pedagogisk. Då blir jag lika känslostyrd som Carl och det enda vi kan göra är att överleva för stunden, och kanske prata om händelsen senare. För DET är viktigt. Blir det fel så ska vi prata om det. Jag måste få förklara varför jag gjorde som jag gjorde, och jag måste få en chans att be Carl om ursäkt. Han måste få veta att alla betéenden inte är acceptabla och att även jag kan fela - och acceptera att det blev som det blev och att man ska säga förlåt och känna ånger. Hur ska han annars lär sig vad som är rätt och fel? Om vi inte pratar om det alltså. Mitt i en känsloexplotion är det dessutom inte läge att prata om rätt och fel. Det får vi göra senare. När vi båda kan lyssna. Carl lyser upp när jag tar upp något som han varit med om under dagen. Han minns så väl. Och han försöker verkligen ge sig in i samtalet, och han lyssnar verkligen. Han älskar det. Och det känns som att han förstår när jag ber om ursäkt för något. Då tittar han på mig, nickar på sitt speciella sätt och klappar på mig. Han är 2 år gammal och han vet redan vad det innebär att trösta.

Vi är något på spåren här...

Sjuk förälder

Jag kan ju inte påstå att det är lätt att själv vara sjuk när man är förälder. Den inre konflikten gällande behovet av vila och egentid mot lillemans behov.
Jag gjorde misstaget en gång att ha Carl hemma från dagis i fyra dagar när jag var sjuk i influensan. Har hela tiden haft idén om att är jag hemma så måste barnet vara hemma. Att det skulle vara det bästa. Men oboy vilken dålig mamma jag var den veckan, och på fredagen gav jag upp och Carl fick vara på dagis så jag kunde vila ostört. Jag lärde mig min läxa och nu nör jag åter igen är sjuk (sedan påsk) så har lilleman fått vara på dagis enligt planerat. Jag har insett att jag orkar inte, och det är synd om Carl som inte får den uppmärksamhet han behöver när jag bara är trött och orkeslös. Jag vet att han har det bra på dagis, men det dåliga samvetet gör ju sig påmind.
Här ligger liksom jag och bara gottar mig med lite filmer, glass och febernedsättande. Precis som om jag skiter i mitt barn. Den inre rösten säger att jag borde ha han hemma trots att jag är sjuk. Jag får bara bita ihop lite, som jag brukar göra, det är ju inte så svårt.
Men jag har väl lärt mig att vara lite snällare mot mig själv. Mer RIKTIG vila = snabbare tillfrisknande. Och det gagnar Carl i slutänden.

Jag tror alla föräldrar känner sig hyfsat otillräckliga när vi själva är sjuka och barnen inte tas om hand på de sättet vi är vana vid.

Påsksjuka & kattnamn

Påsk. Den är förbi nu. De flesta har nog haft det trevligt och bra med familj och vänner.
Själv har jag antingen jobbat, varit sjuk och jobbat eller enbart varit sjuk. Hoppades väl på snabb tillfriskning men här ligger jag. Sjukskriven från jobbet liggandes i soffan och har ångest över allt städ och mat som måste fixas.
Lilleman är iaf på dagis så att jag får vara sjuk ifred. En ska ju vila när en är sjuk, och det är väl det jag inte fått till under påsk.
Men maten ja. Ska jag vara duktig ska jag laga två middagar idag. Jag ligger efter med matkassen och där är 4 av 5 middagar som inte blev tillagade förra veckan, och idag ska en ny matkasse hämtas. Hujedamej. Too much food!

Mullvadsfällorna ska ju sättas med. Röja köket är en förutsättning för att jag ska kunna laga mat där. Jag borde sova också, jag är dödstrött. Uteplatsen är lite rörig med, kanske borde röja där med.
Ugh det känns verkligen som att jag bör göra allt jag inte hinner eller får till när carl är här. En barnfri dag ska det ju städas och fixas och donas. Eller så bara skiter jag i allt? Jag är ju faktiskt sjuk. Men det dåliga samvetet då? Den får jag nog leva med idag.

Jaja. Jag fick iaf lite mer bilder på den kommande katten. Tycker hon ser busig och farlig ut. Inte alls så mild och rund som en brittisk korthår. Uppfödaren kallar henne för Molly. Jag vet inte vad jag ska kalla henne här hemma. Jag föreslog Kattis i brist på annat, men det gick inte hem. Vill inte döpa henne till Kisen. Kisen är ju Kisen och hon är död. Ingen kan ersätta Kisen, så att döpa en annan helt olik katt till det namnet känns inte moraliskt rätt.
Men något kort namn blir nog bra. Funderar på Lex. Kex? Eller gå all in på grekiska gudar? Artemissss...

2 nätters utflykt

Jag och lilleman har varit iväg två nätter hos en vän jag "träffade" via nätet. Ibland klickar det bara och då måste man ju ses såklart, och eftersom det ändå var en bit att köra så fick det bli övernattning.

Jag kan lugnt säga att det var välbehövligt att komma hemifrån lite. Slippa vardagen och dess måsten och bara vara.
Vi befann oss på österlen på en gård med äppelodling, islandshästar och hundkennel. Carl har fått klappa katter, hästar, stora hundar och hundvalpar.
Jag kan innerligt säga att det är ett nöje att resa med mitt barn. Han finner sig i set mesta, och även om jag märker att han är lite uppstressad så går det ändå bra. Inte mycket negativt faktiskt.
Sen när vi kommit hem så kommer såklart "smällen" vilket betyder att jag får krama mitt barn lite extra ofta. Inte jobbigt det heller hehe.

Det gäller bara att planera en snabblagad middag.

Ny bebis (ja inte människobebis då)

Idag hände det. En katt är tingad och den 5/5 är hon gammal nog att flytta hit.
Det är en svartsköldpaddfärgad blandras. 50% maine coon, 50% norsk skogkatt. En hårig boll med andra ord.
Jag hoppas hon kommer trivas här hemma. Framförallt hoppas jag att det kommer gå bra med Carl. Han har ju växt upp med katt men nu är det ju ändå en hel del månader sedan som vår fina kise fick somna in. Men det märks att Carl har ett intresse för katter, att det är det djur han känner mest till och inte är rädd eller nervös runt. Han vill gärna klappa andra katter och blir glad såfort han får syn på en.
Så jag tror detta blir bra.
Välkommen lilla kise!

Utflykt

I fredags var jag och Carl lediga. Sambon jobbade hemifrån och då vill jag ogärna störa.
Hade ett ärende i storstaden Kristianstad så vi for dit, jag och lilleman. Ingen stress och ingen tid att passa. Perfekt i ett barns ögon.
Det tog mig max 1 timme att fixa det jag ville, därefter var det parkhäng för resterande timmar.

Så otroligt härligt att se sitt barn få springa fritt och bara göra det som faller han in. Ingen vuxen som styr vad han ska göra utan han får välja själv vart han vill gå.
Det är bara för mig att hänga med och involvera mig i hans värld.
Ibland blir jag nästan avundsjuk på hans barnaögon. Tänk vad mycket han ser som vi vuxna har slutat att lägga märke till. Jag förstår verkligen hur barnen kan tycka att vi vuxna är tråkiga och orättvisa, vi är ju inte alls logiska i deras kloka ögon.

Att växa med ansvar

Att hämta sonen på dagis är ingen lätt uppgift nuförtiden. Han vill helt enkelt intw gå därifrån. Det spelar liksom ingen roll att han vill komma hem, för han har ju det roligt just där och då och när jag kommer och ska få med honom hem så blir han ju såklart ledsen. Helt förståeligt, men ganska frustrerande för mig när jag är trött efter en jobbdag och bara vill hem så snabbt som möjligt.
Försöker ändå inte att stressa. Jag hänger oftast med Carl en liten stund på dagis så han kan visa allt kul han pysslar med. Ja ni vet, ett försök att inte bara rycka honom ifrån förskolan direkt när jag kommer - vilket bara skulle göra det värre.
Men så häromdagen gav jag honom väskan att hålla i. Genast såg jag hur han sträckte på sig och gick med stolta steg ut genom grinden utan några som helst protester. Helt plötsligt fick han en uppgift, ett ansvar, och då glömdes dagis bort och han fokuserade på sin uppgift istället.
Att få bära väskan kan kanske verka lite smått, men alla friska människor växer med ansvar och att få vära väskan är ett tillräckligt stort ansvar för för amå barn. Jag kunde se att han kände sig stolt. Han var otroligt nöjd med situationen och jag tror att han kände sig viktig och stor i sina egna ögon. Han växte helt enkelt.
Små barn klarar av mycket, bara vi låter dem testa och göra.

Långa nattningar

Nattningarna här hemma är något som konstant utmanar mig som mamma och som medmänniska.
Carl är en högkänslig person och reagerar och störs väldigt lätt av inre stimuli. Det vill säga, om han har lite bubbel i magen, eller om hans tankar är lite väl många - då kan nattningarna ta upp mot 2 timmar. Det är alltså inte ovanligt att det är så.
Jag har från start försökt lyssna på hans signaler för att hjälpa honom komma till ro, men jag tror att två timmars nattning testar tålamodet för de allra flesta.
Så det är också många gånger som jag har dåligt samvete efter en sådan nattning. Ibland kan jag snäsa ur mig "men somna nu!" Och det är ju verkligen jättehjälpsamt när sonen har svårt att komma till ro...
Jag är väl inte mer än mänsklig antar jag, men jag önskar ju att jag kunde ha ännu bättre tålamod många gånger.

Däremot vet jag att jag och Carl har hittat ett sätt som är rätt för oss. Jag läser inga böcker för han vid nattning i sängen. I sängen ska vi sova. Ibland kan vi prata om dagen som gått, för ibland märker jag att han har mycket att tänka på och kanske behöver få prata om det. Eller så sjunger jag för honom om han vill, oftast vill han inte det. Oftast ligger vi tyst. Han vill alltid hålla handen på och pilla på min näsa, så det brukar han göra tills han somnar.
Jag skulle aldrig lämna honom ensam att somna. Närhet är så starkt ihopkopplad till trygghet. Att lämna honom ensam i mörkret vore tortyr.

En utsträckt hand

Jag har varit iväg exakt hela dagen på RFSUs grundutbildning idag. Vi hann äta frukost tillsammans och vi fick även lite kvällsmys i soffan ikväll innan läggdags för Carl. Frånvaron och ett sjukt barn har gjort sitt för mitt dåliga samvete. Ni vet det där samvetet som jag tror alla föräldrar brottas med.
Carl har haft det bra, det är inte det. Jag vill bara vara extra nära honom helt enkelt.

Nu precis när jag själv gick och lade mig så rullar Carl mot mig och sträcker ut en hand och letar efter min. Självklart mitt lilla barn tar jag din hand, så att du vet att jag är här, så att du kan somna tryggt igen.

Hur ska jag någonsin kunna kasta ut honom till att sova ensam i ett annat rum?? Nej det får nog bli hans val isåfall, inte mitt.

Delaktig i vardagen

De flesta i min närhet vet nog att jag är ensam med sonen större delen av veckan då sambon veckopendlar. Carl är snart 2 år gammal, och han var 6 månader när vi fick lära oss leva ensamma Carl och jag.
I början var det lätt. Jag var mammaledig och varje dag fick bli som den blev. Men sen började sonen bli större och intressera sig mer och mer för vad jag gjorde. Han ville med testa!
När jag sedan började arbeta igen blev kvällarna smått hysteriska. Carl var ledsen och trött efter dagis. Jag skulle försöka laga mat medans Carl stod och grät vid mina fötter och ville bli buren. Många gånger hade jag honom på en arm medans andra handen lagade mat. Sonen ville med och när han inte fick så blev det hysteri igen. Allt kändes ohållbart!
Jag kände att jag var tvungen att ändra på något. Lösningen var ju ganska självklar egentligen. Carl har alltid varit ett försiktigt barn. Han är oerhört intresserad av att hjälpa till och göra det vi vuxna gör. Han är mån om att göra rätt och blir det fel vill han rätta till, om han nu inte busar haha.
Men han var nog inte ens 1.5år när jag satte honom på en pall bredvid spisen när jag lagade mat. Våra hysteriska kvällar utbyttes till något helt annat. Nu hade vi det roligt! Han fick röra med sleven i pastan eller röra runt i stekpannan. Redan innan hade vi lärt honom vad varmt betyder, och han har stor respekt för varma grejer. Han har faktiskt aldrig bränt sig vid spisen, utan han känner med handen ovanför för att se om det är varmt, sen gör han det han ska.

Jag tycker det är viktigt att barn redan tidigt får känna sig som en del av vardagen. Det jag gör kan han få göra. Att tidigt lära de små gör att de får känna sig delaktig och att de kan hjälpa till. Stoltheten i min sons ansikte när han får hjälpa mig med maten, disken eller tvätten - den är helt enkelt oslagbar. Han växer som person och han får känna sig delaktig, att hans handlingar är viktiga och betydelsefulla. Att känna att han gör något bra istället för att bara stöta på massa förbud.
Nej jag tror att delaktighet i vardagen är lärorikt och oerhört utvecklande för barnen. Om ett barn hel tiden får förbud och mass nej, så kommer hen till slut känna att hen inte duger till någonting. Det är bättre att de får testa och lära sig av sina misstag och växa med varje framsteg, än att de inte får ta del av de vuxnas liv. Vi är ju en del av varandras liv.

Tidig morgon

Hemma hos oss ringer klockan tidigt. 04.55 för att vara exakt. Då är det dags för mig att stiga upp, göra mig i ordning, äta frukost och packa jobbväskan. 05.30 väcker jag lilleman och så är det hans tur att komma i ordning. Kl 06 klär vi på oss och beger oss mot förskolan och jobb.
Men imorse när jag var på väg ur sängen så vaknar min sängkamrat och ber mig komma tillbaka under täcket. Mamma tätte häär, säger han och klappar på madrassen bredvid honom.
Att ligga och snusa ansikte mot ansikte är det bästa Carl vet vad gäller att sömnmysa. Jag bestämmer mig för att skippa frukosten och kryper ner i sängen igen. Ställer först om klockan så vi inte försover oss, sen ligger vi bara och myser en stund till.
Vissa stunder får jag bara inte missa, som imorse när han så tydligt ville ligga en stund till med mig och bara mysa.
Samsovning kan vara riktigt jobbigt ibland, men just nu skulle jag aldrig kunna ha det på annat sätt. Närhet och trygghet går hand i hand för ett barn.

Nu är jag här igen

Det var längesen jag var inne på en blogg. Men så smög jag mig in på några andras bloggar och fick en längtan av att återuppta mitt eget bloggande.
Tig en snabb titt på min egen blogg och insåg att jag inte ville ha med den att göra, så jag startar upp på ny kula.
Tanken är att detta ska bli en plattform där jag kan ventilera mitt eget föräldraskap. Mina tillkortakommanden men framförallt allt det jag gör bra! För det ska gudarna veta, att ingen förälder är perfekt, men jag tror att vi alla har en inneboende önskan om att vi ska räcka till och göra rätt mot våra barn.
Så denna blogg är tillägnad mig själv och mina tankar och idéer kring föräldraskap.

Eftersom det kommer handla mycket om mitt eget barn i bloggen, så vill jag ändå försöka sträva mot att vara respektfull. Jag kommer inte lägga upp bilder som visar mitt barn i förnedrande situationer, tex när han är ledsen eller har gjort något dumt. Jag vill även försöka undvika att visa ansiktsbilder då även det kan kännas lite för privat för min smak. Ett barn är ett barn är en egen individ, ingen egen liten ras som man kan visa upp till allmän beskådan hur som helst.
Den personliga integriteten är något jag värnar starkt om, så även om mitt eget barns.

I alla fall... välkomna!