Sjuk förälder

Jag kan ju inte påstå att det är lätt att själv vara sjuk när man är förälder. Den inre konflikten gällande behovet av vila och egentid mot lillemans behov.
Jag gjorde misstaget en gång att ha Carl hemma från dagis i fyra dagar när jag var sjuk i influensan. Har hela tiden haft idén om att är jag hemma så måste barnet vara hemma. Att det skulle vara det bästa. Men oboy vilken dålig mamma jag var den veckan, och på fredagen gav jag upp och Carl fick vara på dagis så jag kunde vila ostört. Jag lärde mig min läxa och nu nör jag åter igen är sjuk (sedan påsk) så har lilleman fått vara på dagis enligt planerat. Jag har insett att jag orkar inte, och det är synd om Carl som inte får den uppmärksamhet han behöver när jag bara är trött och orkeslös. Jag vet att han har det bra på dagis, men det dåliga samvetet gör ju sig påmind.
Här ligger liksom jag och bara gottar mig med lite filmer, glass och febernedsättande. Precis som om jag skiter i mitt barn. Den inre rösten säger att jag borde ha han hemma trots att jag är sjuk. Jag får bara bita ihop lite, som jag brukar göra, det är ju inte så svårt.
Men jag har väl lärt mig att vara lite snällare mot mig själv. Mer RIKTIG vila = snabbare tillfrisknande. Och det gagnar Carl i slutänden.

Jag tror alla föräldrar känner sig hyfsat otillräckliga när vi själva är sjuka och barnen inte tas om hand på de sättet vi är vana vid.

Påsksjuka & kattnamn

Påsk. Den är förbi nu. De flesta har nog haft det trevligt och bra med familj och vänner.
Själv har jag antingen jobbat, varit sjuk och jobbat eller enbart varit sjuk. Hoppades väl på snabb tillfriskning men här ligger jag. Sjukskriven från jobbet liggandes i soffan och har ångest över allt städ och mat som måste fixas.
Lilleman är iaf på dagis så att jag får vara sjuk ifred. En ska ju vila när en är sjuk, och det är väl det jag inte fått till under påsk.
Men maten ja. Ska jag vara duktig ska jag laga två middagar idag. Jag ligger efter med matkassen och där är 4 av 5 middagar som inte blev tillagade förra veckan, och idag ska en ny matkasse hämtas. Hujedamej. Too much food!

Mullvadsfällorna ska ju sättas med. Röja köket är en förutsättning för att jag ska kunna laga mat där. Jag borde sova också, jag är dödstrött. Uteplatsen är lite rörig med, kanske borde röja där med.
Ugh det känns verkligen som att jag bör göra allt jag inte hinner eller får till när carl är här. En barnfri dag ska det ju städas och fixas och donas. Eller så bara skiter jag i allt? Jag är ju faktiskt sjuk. Men det dåliga samvetet då? Den får jag nog leva med idag.

Jaja. Jag fick iaf lite mer bilder på den kommande katten. Tycker hon ser busig och farlig ut. Inte alls så mild och rund som en brittisk korthår. Uppfödaren kallar henne för Molly. Jag vet inte vad jag ska kalla henne här hemma. Jag föreslog Kattis i brist på annat, men det gick inte hem. Vill inte döpa henne till Kisen. Kisen är ju Kisen och hon är död. Ingen kan ersätta Kisen, så att döpa en annan helt olik katt till det namnet känns inte moraliskt rätt.
Men något kort namn blir nog bra. Funderar på Lex. Kex? Eller gå all in på grekiska gudar? Artemissss...

2 nätters utflykt

Jag och lilleman har varit iväg två nätter hos en vän jag "träffade" via nätet. Ibland klickar det bara och då måste man ju ses såklart, och eftersom det ändå var en bit att köra så fick det bli övernattning.

Jag kan lugnt säga att det var välbehövligt att komma hemifrån lite. Slippa vardagen och dess måsten och bara vara.
Vi befann oss på österlen på en gård med äppelodling, islandshästar och hundkennel. Carl har fått klappa katter, hästar, stora hundar och hundvalpar.
Jag kan innerligt säga att det är ett nöje att resa med mitt barn. Han finner sig i set mesta, och även om jag märker att han är lite uppstressad så går det ändå bra. Inte mycket negativt faktiskt.
Sen när vi kommit hem så kommer såklart "smällen" vilket betyder att jag får krama mitt barn lite extra ofta. Inte jobbigt det heller hehe.

Det gäller bara att planera en snabblagad middag.

Ny bebis (ja inte människobebis då)

Idag hände det. En katt är tingad och den 5/5 är hon gammal nog att flytta hit.
Det är en svartsköldpaddfärgad blandras. 50% maine coon, 50% norsk skogkatt. En hårig boll med andra ord.
Jag hoppas hon kommer trivas här hemma. Framförallt hoppas jag att det kommer gå bra med Carl. Han har ju växt upp med katt men nu är det ju ändå en hel del månader sedan som vår fina kise fick somna in. Men det märks att Carl har ett intresse för katter, att det är det djur han känner mest till och inte är rädd eller nervös runt. Han vill gärna klappa andra katter och blir glad såfort han får syn på en.
Så jag tror detta blir bra.
Välkommen lilla kise!

Utflykt

I fredags var jag och Carl lediga. Sambon jobbade hemifrån och då vill jag ogärna störa.
Hade ett ärende i storstaden Kristianstad så vi for dit, jag och lilleman. Ingen stress och ingen tid att passa. Perfekt i ett barns ögon.
Det tog mig max 1 timme att fixa det jag ville, därefter var det parkhäng för resterande timmar.

Så otroligt härligt att se sitt barn få springa fritt och bara göra det som faller han in. Ingen vuxen som styr vad han ska göra utan han får välja själv vart han vill gå.
Det är bara för mig att hänga med och involvera mig i hans värld.
Ibland blir jag nästan avundsjuk på hans barnaögon. Tänk vad mycket han ser som vi vuxna har slutat att lägga märke till. Jag förstår verkligen hur barnen kan tycka att vi vuxna är tråkiga och orättvisa, vi är ju inte alls logiska i deras kloka ögon.

Att växa med ansvar

Att hämta sonen på dagis är ingen lätt uppgift nuförtiden. Han vill helt enkelt intw gå därifrån. Det spelar liksom ingen roll att han vill komma hem, för han har ju det roligt just där och då och när jag kommer och ska få med honom hem så blir han ju såklart ledsen. Helt förståeligt, men ganska frustrerande för mig när jag är trött efter en jobbdag och bara vill hem så snabbt som möjligt.
Försöker ändå inte att stressa. Jag hänger oftast med Carl en liten stund på dagis så han kan visa allt kul han pysslar med. Ja ni vet, ett försök att inte bara rycka honom ifrån förskolan direkt när jag kommer - vilket bara skulle göra det värre.
Men så häromdagen gav jag honom väskan att hålla i. Genast såg jag hur han sträckte på sig och gick med stolta steg ut genom grinden utan några som helst protester. Helt plötsligt fick han en uppgift, ett ansvar, och då glömdes dagis bort och han fokuserade på sin uppgift istället.
Att få bära väskan kan kanske verka lite smått, men alla friska människor växer med ansvar och att få vära väskan är ett tillräckligt stort ansvar för för amå barn. Jag kunde se att han kände sig stolt. Han var otroligt nöjd med situationen och jag tror att han kände sig viktig och stor i sina egna ögon. Han växte helt enkelt.
Små barn klarar av mycket, bara vi låter dem testa och göra.

Långa nattningar

Nattningarna här hemma är något som konstant utmanar mig som mamma och som medmänniska.
Carl är en högkänslig person och reagerar och störs väldigt lätt av inre stimuli. Det vill säga, om han har lite bubbel i magen, eller om hans tankar är lite väl många - då kan nattningarna ta upp mot 2 timmar. Det är alltså inte ovanligt att det är så.
Jag har från start försökt lyssna på hans signaler för att hjälpa honom komma till ro, men jag tror att två timmars nattning testar tålamodet för de allra flesta.
Så det är också många gånger som jag har dåligt samvete efter en sådan nattning. Ibland kan jag snäsa ur mig "men somna nu!" Och det är ju verkligen jättehjälpsamt när sonen har svårt att komma till ro...
Jag är väl inte mer än mänsklig antar jag, men jag önskar ju att jag kunde ha ännu bättre tålamod många gånger.

Däremot vet jag att jag och Carl har hittat ett sätt som är rätt för oss. Jag läser inga böcker för han vid nattning i sängen. I sängen ska vi sova. Ibland kan vi prata om dagen som gått, för ibland märker jag att han har mycket att tänka på och kanske behöver få prata om det. Eller så sjunger jag för honom om han vill, oftast vill han inte det. Oftast ligger vi tyst. Han vill alltid hålla handen på och pilla på min näsa, så det brukar han göra tills han somnar.
Jag skulle aldrig lämna honom ensam att somna. Närhet är så starkt ihopkopplad till trygghet. Att lämna honom ensam i mörkret vore tortyr.

En utsträckt hand

Jag har varit iväg exakt hela dagen på RFSUs grundutbildning idag. Vi hann äta frukost tillsammans och vi fick även lite kvällsmys i soffan ikväll innan läggdags för Carl. Frånvaron och ett sjukt barn har gjort sitt för mitt dåliga samvete. Ni vet det där samvetet som jag tror alla föräldrar brottas med.
Carl har haft det bra, det är inte det. Jag vill bara vara extra nära honom helt enkelt.

Nu precis när jag själv gick och lade mig så rullar Carl mot mig och sträcker ut en hand och letar efter min. Självklart mitt lilla barn tar jag din hand, så att du vet att jag är här, så att du kan somna tryggt igen.

Hur ska jag någonsin kunna kasta ut honom till att sova ensam i ett annat rum?? Nej det får nog bli hans val isåfall, inte mitt.

Delaktig i vardagen

De flesta i min närhet vet nog att jag är ensam med sonen större delen av veckan då sambon veckopendlar. Carl är snart 2 år gammal, och han var 6 månader när vi fick lära oss leva ensamma Carl och jag.
I början var det lätt. Jag var mammaledig och varje dag fick bli som den blev. Men sen började sonen bli större och intressera sig mer och mer för vad jag gjorde. Han ville med testa!
När jag sedan började arbeta igen blev kvällarna smått hysteriska. Carl var ledsen och trött efter dagis. Jag skulle försöka laga mat medans Carl stod och grät vid mina fötter och ville bli buren. Många gånger hade jag honom på en arm medans andra handen lagade mat. Sonen ville med och när han inte fick så blev det hysteri igen. Allt kändes ohållbart!
Jag kände att jag var tvungen att ändra på något. Lösningen var ju ganska självklar egentligen. Carl har alltid varit ett försiktigt barn. Han är oerhört intresserad av att hjälpa till och göra det vi vuxna gör. Han är mån om att göra rätt och blir det fel vill han rätta till, om han nu inte busar haha.
Men han var nog inte ens 1.5år när jag satte honom på en pall bredvid spisen när jag lagade mat. Våra hysteriska kvällar utbyttes till något helt annat. Nu hade vi det roligt! Han fick röra med sleven i pastan eller röra runt i stekpannan. Redan innan hade vi lärt honom vad varmt betyder, och han har stor respekt för varma grejer. Han har faktiskt aldrig bränt sig vid spisen, utan han känner med handen ovanför för att se om det är varmt, sen gör han det han ska.

Jag tycker det är viktigt att barn redan tidigt får känna sig som en del av vardagen. Det jag gör kan han få göra. Att tidigt lära de små gör att de får känna sig delaktig och att de kan hjälpa till. Stoltheten i min sons ansikte när han får hjälpa mig med maten, disken eller tvätten - den är helt enkelt oslagbar. Han växer som person och han får känna sig delaktig, att hans handlingar är viktiga och betydelsefulla. Att känna att han gör något bra istället för att bara stöta på massa förbud.
Nej jag tror att delaktighet i vardagen är lärorikt och oerhört utvecklande för barnen. Om ett barn hel tiden får förbud och mass nej, så kommer hen till slut känna att hen inte duger till någonting. Det är bättre att de får testa och lära sig av sina misstag och växa med varje framsteg, än att de inte får ta del av de vuxnas liv. Vi är ju en del av varandras liv.

Tidig morgon

Hemma hos oss ringer klockan tidigt. 04.55 för att vara exakt. Då är det dags för mig att stiga upp, göra mig i ordning, äta frukost och packa jobbväskan. 05.30 väcker jag lilleman och så är det hans tur att komma i ordning. Kl 06 klär vi på oss och beger oss mot förskolan och jobb.
Men imorse när jag var på väg ur sängen så vaknar min sängkamrat och ber mig komma tillbaka under täcket. Mamma tätte häär, säger han och klappar på madrassen bredvid honom.
Att ligga och snusa ansikte mot ansikte är det bästa Carl vet vad gäller att sömnmysa. Jag bestämmer mig för att skippa frukosten och kryper ner i sängen igen. Ställer först om klockan så vi inte försover oss, sen ligger vi bara och myser en stund till.
Vissa stunder får jag bara inte missa, som imorse när han så tydligt ville ligga en stund till med mig och bara mysa.
Samsovning kan vara riktigt jobbigt ibland, men just nu skulle jag aldrig kunna ha det på annat sätt. Närhet och trygghet går hand i hand för ett barn.

Nu är jag här igen

Det var längesen jag var inne på en blogg. Men så smög jag mig in på några andras bloggar och fick en längtan av att återuppta mitt eget bloggande.
Tig en snabb titt på min egen blogg och insåg att jag inte ville ha med den att göra, så jag startar upp på ny kula.
Tanken är att detta ska bli en plattform där jag kan ventilera mitt eget föräldraskap. Mina tillkortakommanden men framförallt allt det jag gör bra! För det ska gudarna veta, att ingen förälder är perfekt, men jag tror att vi alla har en inneboende önskan om att vi ska räcka till och göra rätt mot våra barn.
Så denna blogg är tillägnad mig själv och mina tankar och idéer kring föräldraskap.

Eftersom det kommer handla mycket om mitt eget barn i bloggen, så vill jag ändå försöka sträva mot att vara respektfull. Jag kommer inte lägga upp bilder som visar mitt barn i förnedrande situationer, tex när han är ledsen eller har gjort något dumt. Jag vill även försöka undvika att visa ansiktsbilder då även det kan kännas lite för privat för min smak. Ett barn är ett barn är en egen individ, ingen egen liten ras som man kan visa upp till allmän beskådan hur som helst.
Den personliga integriteten är något jag värnar starkt om, så även om mitt eget barns.

I alla fall... välkomna!