Basljud

Grannar.
Kommer jag någonsin vänja mig vid dom? Kanske inte.
Här är det konstant ljud från lekande och skrikande barn, hög musik som dunkar sin bas in i mina väggar, och allt är ljust.
Jag trivs verkligen i min lägenhet, men jag saknar tystheten och mörkret så innerligt mycket.
Jag tolererar den nya omgivningen, men ibland blir jag rädd att jag aldrig kommer vänja mig. Vad gör jag då?
Ska jag bli den där sura grannkärringen som alltid klagar? Alla känner alla här längs med gågatan, och det gör att jag känner att det inte finns utrymme för några pikar eller regler. Uppenbarligen har folket levt såhär tillsammans länge, och att jag som nyinflyttad ska komma in och ställa nya krav känns som en omöjlighet.
Men... jag lever. Och jag är ändå nöjd. Jag har mitt liv för mig själv.
Det kan egentligen bara bli bättre, bortsett från saknaden av tystnad då såklart.

Nej, här ligger jag i min trånga soffa och smider planer för framtiden. Det känns spännande. Möjligheterna känns hyfsat stora nu.

Blöjfri och nappfri

En vecka har gått sedan jag flyttade hit. Känns som det har gått mer tid än så, men så är ju tiden väldigt subjektiv. Jag tar det som ett gott tecken, att jag trivs osv. Jag har ju planerat för detta så länge nu så att flytta var liksom redan klart i mitt huvud.

Däremot så hände något jag inte alls hade planerat. Första natten med lilleman här så insåg jag vid läggdags att jag hade glömt att köpa nappar, och jag hade inte tagit med någon heller. Jag fick panik! Föreställde mig en natt med ett gråtande barn som inte kunde somna. Men vet ni, inget hände.
Jag har väl tyckt tidigare att han inte använder nappen så ofta på natten. Han tappar den ganska fort efter han somnat och jag har stoppat i den igen de gånger han vaknat.
Jag ville inte säga till honom att jag inte hade någon napp, ville inte göra det värre. För han bad inte om den och han somnade utan problem. Så hela veckan har han varit nappfri, utan större problem. Det har varit så mycket otryggt för han iom flytten att den biten måste ha försvunnit mitt i hans kaos. För det har varit jobbigt. Lätt till gråten. Utbrott av många känslor och allmänt gnällig, tom puttat ett annat barn på dagis - helt olikt honom.
Visste jag inte bättre så skulle jag säga att jag upplevt lillemans första trotsålder. Men det börjar sakta bli bättre. Han verkar ha accepterat att vi bor i lägenheten nu, och att pappa bor i huset.
Kanske hade han känt sig tryggare med napp, men det har gått så bra utan. Han har frågot efter napp en ynka gång i veckan, och när jag sade att det inte fanns någon så okejade han det och somnade sedan. Min lilla kämpe...

Annars hade jag tänkt ta bort nappen i för hans treårsdag i mars 2017, eftersom han denna sommar blev blöjfri. Ville liksom inte göra alla förändringar på en gång.
Även detta gick jättesmidigt. Han var ju redan torr sedan långt tidigare vad gäller bajs, och det väl två veckor innan han helt var torr med kisseriet när vi väl börjat på allvar. Då tog vi även bort nattblöjan, för det roliga var ju att han var nattorr innan han blev dagtorr med kisseriet. Vi vågade bara inte ta bort blöjan på natten förrän det gick bra på dagen.

Ja jag vet inte... jag är väl bara lite stolt över mitt barn. Han hänger liksom bara med och finner sig fort.

Ny tid

Nu. Nu bor jag någon annanstans.
Jag bor inte längre med pappan till mitt barn. Nu är vi separerade på riktigt.

Jag har fått det så fint här. Här kan jag trivas. Mitt hem. Mitt liv. Det är nu jag ska bygga upp någonting som funkar utmärkt för mig och lilleman.
Min älskade lilla Carl. Imorgon vid lunch åker jag och hämtar han hemma i huset. Hemma... jag måste nog vänja mig av vid att säga hemma i huset. Hemma är ju hemma i lägenheten nu. Det känns konstigt. Att flytta från hus till lägenhet alltså. Naturen försvann och ersattes av ljudande grannar, trafikljud och ljusa nätter a la gatulampor.
Men det är väl en vanesak det med. Att bo i en marklägenhet är det bästa jag kunde få. Det är fint här, på sitt eget lilla sätt.

Jag knapp bärja mig till morgondagen kommer och jag kan fortsätta pyssla med alla detaljer. Var ska allt vara! Det är den roliga frågan.

Iallafall. Första natten här. Jag unnar mig lite, kanske till och med firar lite. Tända ljus, netflix, ben&jerrys, grogg och ensamtid. Jag njuter.

Separation & Flytt

Ja, det är verkligen svårt att få ork att skriva här. När nästan all min lediga barnfria tid går åt till att hantera mina tankar, och ibland ångest, så blir det inte av att jag är här.

Det är mycket känslor i rullning. Framförallt är det ovissheten om framtiden som spökar mest för mig. Att känna ovisshet kan vara så tärande.
Jag tog iallafall beslutet att separera från sambon, att bryta upp den här lilla familjen vi skapat. Så, jag lämnar man och hus och i viss mån även mitt barn, för att gå tillbaka till hyreskontrakt och lägenhet.
Detta var ingen lätt beslut. Man bryter inte upp en familj bara sådär utan eftertanke, och jag har verkligen tänkt mycket på det här.
Ibland blir det bara så att människor växer ifrån varandra, eller att känslorna dör till så pass stor grad att det inte finns någon återvändo. Så var det för mig. Jag trivdes inte längre och jag hittade inte de där kärlekskänslorna. Det är inte värt den olyckan bara för att hålla samman en familj. Jag är av den åsikten att man aldrig ska hålla ihop för barnens skull. De känner av så mycket, och hur bra blir det för ett barn som växer upp med föräldrar som inte älskar varandra? Jag tror att de kan få en ganska skev bild av hur ett förhållande ska se ut. Menar, vi föräldrar är ändå barnets första förebilder och de som skapar de första normerna. Så jag kanske kan säga att jag valde att separera för min skull, men också för Carls skull.
Jag vill att han ska ha en glad mamma som trivs. Inte en bitter, trött och grinig mamma som mest är tråkig. Jag tror verkligen att jag, om kanske 2 år, är en helt annan person än den jag är nu - och att den personen kommer vara så mycket bättre. För det som har hänt under en lång period i mitt förhållande, är att jag blivit mindre och mindre värd för mig själv. Att leva olycklig (okej, ett starkt ord men hittar inget bättre) gör saker med en, och det är inte bra saker. Det enda jag vill just nu är att få tid att läka och hitta mig själv igen. För den jag är just nu är inte den Ida jag vill vara.
Jag ser ljust på framtiden just nu, även om vägen dit känns lång och gropig just nu. Jag flyttar ut från huset till en marklägenhet den 1 september. Det känns vemodigt att lämna huset. Jag älskar verkligen allt här. Naturen som ligger så tätt inpå är ju så underbar. Alla ljud från naturen och mörkret som man kan få uppleva här ute vid skogen. Det kommer verkligen vara svårt att byta ut det med asfalt, ljusa lampnätter och bilbrus. Förhoppningsvis kan jag finna ett sätt att leva med det också.

Släktträff

Idag var jag och Carl iväg på släktträff anordnat av min farfar och hans syskon. Nästan två timmars enkel bilresa dit, och jag var väl lite nervös inför allt folk och med bilresan VS Carl.
Men allt gick såklart jättebra. Carl är så lätt att ha med på utflykter. För att underlätta bilturer brukar jag tajma in så att han kan sova i bilen. Det blir lättast så, och så är han utvilad när vi kommer fram.
Han är blyg, och det är jag med. Så det gör liksom inte så mkt att jag får stå med honom i famnen o en timme - det passar oss båda lika bra!
Att observera är ett måste innan vi vågar oss in i massorna.
Där bjöds på mat. Femkamp med alla ca 40 pers som var där (jag kom tvåa!!). Kaffe och kaka och ett kort framträdande med min farbror och hans fru. Jättefint! Och trevligt hela kalaset.
Efter en timme började Carl finna ro i situationen och hans sökte sig genast bort från mig för att upptäcka saker på egen hand. Han kommer alltid tillbaka. Väldigt snabbt i början men allt eftersom tiden går vågar han sig bort längre stunder.

Jag tycker det är viktigt att han får känna att han har möjligheten att få klara av saker på egen hand. Sålänge jag vet att han är i en säker miljö så släpper jag honom. Jag följer inte efter och passar honom. Jag litar på att han är lika försiktig då som han alltid är i övrigt. Jah försöker bara hålla mig på de ställen där han lämnade mig, så att han alltid kan hitta tillbaka till mig. För tillbaka kommer han alltid, för att tanka lite trygghet. Sålänge barn känner att de har sin person tryggt i ryggen, så vågar de he sig ut och testa. För de vet att om något händer så finns anknytningspersonen där när det behövs. Att varn får klara saker på egen hand stärker deras självkänsla, och inte minst deras självständighet.
Jag tänker att om jag vore en förälder som hela tiden sprang efter mitt barn och passar upp på hen, så har jag ett barn som gärna springer långa sträckor och hittar på bus - för de har lärt sig att mamma alltid följer med. Vad händer då de gångerna då jag inte följt med barnet?
Jo då upptäcker barnet att hen helt plötsligt är ensamt, kanske långt bort och hen har ingen aning om var mamma är. En väldigt skrämmande och otrygg situation för barnet.
Men om barnet istället har fått lära sig att mamma inte hänger med vart hen än går, så vet barnet att hen ger sig ut på egen hand - och att hen måste gå tillbaka när det behövs.

Nu menar inte jag att jag inte har koll på Carl, för det har jag. Jag har koll på vart han gått, hur lång tid han varit borta och vad han har hittat för nya saker att uppfylla hans tankar med. För barn irrar lätt bort. Allt är så spännande! Jag ser bara till att vara tillgänglig när jag märker att han börjar skanna omgivningen efter mig. Jag gör mig synlig så att han lätt kan se och ibland ropar jag hans namn när han inte hittar mig med blicken. Jag håller mig alltid i samma område som han lämnade mig på. När han söker upp mig visar jag uppskattning för betéendet och jag intresserar mig i det han vill visa eller berätta. För oboy vad hna ögon lyser när han kommer tillbaka efter en tur utan mig. Så mycket under i hans blick.

Och alla andra kommer fram och ger komplimanger för hur snäll och go mitt barn är. Inget gnäll och bara glatt humör. Jag vet att mitt barn är ett väldigt lugnt och försiktigt barn. Men jag tror också att en anledning till att han är så lätt att ha med sig på utflykter, är att han tidigt fått lära sig att han ska följa mig - och inte att jag följer honom. Är jag på ett ställe så håller han sig i närheten, inte tvärtom. Jag begränsar inte honom. Tvärtom. Jag ger han massor med utrymme att följa sin lust att upptäcka och navigera bland folk. Så han är jättenöjd med det!
Och när det skiter sig, så vet han var jag finns.

Trots & Tröst

Krokodiltårar. Existerar dom ens? Ni vet när barnet blir sådär omotiverat ledsen för en småsak och förälderns uppfattning är att barnet försöker manipulera föräldern så hen får göra som hen vill?
Nej. Jag tror inte på det där. Inte någonstans!
Barn manipulerar inte. Barn är barn med känslor som de inte lärt sig att hantera på ett, enligt samhället, korrekt vis. Barn är känslonoviser. De har ingen jäkla aning om vad manipulation är. Barnet kommer till sin anknytningsperson med ett behov och en stark känsla, med en vilja att få bekräftelse. Barnet öppnar upp sitt innersta för oss, och det är mitt jobb som anknytningsperson att bekräfta barnet i detta. Nu pratar jag inte om att barnet ska få göra som hen vill hela tiden. Det funkar liksom inte att kylskåpsdörren ska stå öppen. Det funkar inte att barnet klättrar på spisen och det finns otaliga situationer där vi måste säga nej och barnet inte får som hen vill. Och eftersom barnet är en känslonovis så kommer det upp känslor till ytan som barnet inte kan hantera på annat sätt än att gråta. Gråta stora tårar för att känslan som kom var så stor. Gråta krokodiltårar.

Låt mig ge ett exempel från min egen vardag med mitt barn.
Carl höll kyskåpet öppet och jag bad han stänga. När han inte gjorde så efter flera uppmaningar så stängde jag själv dörren ur händerna på honom. Han blev jätteledsen. Så ledsen att han grät så tårarna sprutade och han fick knappt luft. Det är lätt att bli arg. En vuxen människa skulle omöjligt bli så extremt ledsen för att en dörr stängdes framför näsan på en. Vi har lärt oss vad som är rimligt och inte, vad som är rätt och fel. Mitt barn är ett barn och han har inte blivit stor och lärt sig dessa känslokoder. Så han blev ledsen. Han tyckte det var utomordentligt kul att få stå och rota i kylskåpet. Verkligen toppenkul. Så kommer jag och förstör detta för honom. Jag kan tänka mig att han vid det tillfället kände känslor som ilska, frustration, förvåning och sorg, blandat i en enda röra. Klart att han blev superledsen. Känsloexplosioner är svåra att hantera på ett annat sätt.
Nu har jag två val: Antingen tolkar jag detta utbrott som någon manipulativ trots och avfärdar hans känslor som löjliga och orimliga. Jag kanske t.o.m. blir arg själv på hans orimlighet. Eller... så tolkar jag hans utbrott som inget annat än ett kaos av känslor. Att han är ett barn som behöver stöttning och vägledning i kaoset. Att jag väljer att se att han är ett barn i behov av tröst.
Vad valde jag?
Jag valde att sätta mig ner på golvet och ta han i min famn. Jag berättade för honom vad jag trodde att han kände, sätta ord på hans känslor. Att det var helt okej att han reagerade som han gjorde, visar att alla hans känslor är välkomna - inte bara de glada. Jag gav min bild av situationen, förklarade varför jag stängde dörren. Ganska snabbt slutade han gråta och kände sig nöjd, han gick därifrån och började leka med en bil.
Alternativet skulle vara att jag avfärdade honom, blev arg på honom. Då skulle han få veta att jag inte bryr mig om hans känslor och åsikter och han skulle bli arg, mycket arg. Antagligen skulle han känna sig orättvist behandlad och han skulle fortsätta vara ledsen och sur en väldigt lång stund. Som vuxen kan vi ju bara tänka själva på hur vi hade reagerat om en annan vuxen bara avfärdat våra känslor och tankar som trams. Jag vet inte med Dig, men jag skulle bli väldigt irriterad och i slutänden jag skulle känna att jag inte betydde något, att jag inte är värd att lyssna på.

Så vad hände egentligen här? Jo Carl blev ledsen och jag bekräftade honom i det. Han fick känna att jag tog hans känslor och åsikter på allvar och på så sätt kände han sig sedd. Att han är en egen person! Han bleb så nöjd av att få sig bekräftad. Han var gladare än innan incidenten med kylskåpet och jag kunde fortsätta med matlagningen utan att Carl behövde "gnälla och hänga på mig". Ett barn som inte får sin person, känslor och tankar bekräftade kommer att upplevas som ett gnälligt barn. Dvs ett barn som konstant vill pocka på anknytningspersonens uppmärksamhet, som inte kan leka själv ens för fem minuter och som blir ledsen för mindre och mindre saker. Människan funkar så. Får vi inte bekräftelse när vi behöver det så kommer vi att aktivt söka efter den. Och för ett barn blir det lätt så att hen gärna hittar på dumheter bara för att få lite bekräftelse, för negativ uppmärksamhet är bättre än ingen alls.

Jag vill gärna tro att jag gör något rätt med mitt sätt att se detta på. Carl är oftast ett väldigt lugnt och självständigt barn. Han är nöjd med det mesta. Jag vill tro att det är ett resultat av just det jag tagit upp i detta inlägg. Han kan liksom leka själv och han behöver inte gnälla orimligt mkt för att han fåt sin kvot av bekräftelse uppfylld.
Han är dessutom lätt att prata med. Han lyssnar och tar till sig. För han känner att jag tror på honom, att jag tar han på allvar så då tar han också mig på allvar. Han känner att han är välkommen, alla sidor av honom, bra som dåliga. För jag finns här i vått och torrt. Det är det som räknas!

Jag är dock inte någon supermamma. Oftast gör jag rätt enligt mig själv, men många ggr blir det också pannkaka. Ibland är min energi helt slut och då är det inte så lätt att vara pedagogisk. Då blir jag lika känslostyrd som Carl och det enda vi kan göra är att överleva för stunden, och kanske prata om händelsen senare. För DET är viktigt. Blir det fel så ska vi prata om det. Jag måste få förklara varför jag gjorde som jag gjorde, och jag måste få en chans att be Carl om ursäkt. Han måste få veta att alla betéenden inte är acceptabla och att även jag kan fela - och acceptera att det blev som det blev och att man ska säga förlåt och känna ånger. Hur ska han annars lär sig vad som är rätt och fel? Om vi inte pratar om det alltså. Mitt i en känsloexplotion är det dessutom inte läge att prata om rätt och fel. Det får vi göra senare. När vi båda kan lyssna. Carl lyser upp när jag tar upp något som han varit med om under dagen. Han minns så väl. Och han försöker verkligen ge sig in i samtalet, och han lyssnar verkligen. Han älskar det. Och det känns som att han förstår när jag ber om ursäkt för något. Då tittar han på mig, nickar på sitt speciella sätt och klappar på mig. Han är 2 år gammal och han vet redan vad det innebär att trösta.

Vi är något på spåren här...

Sjuk förälder

Jag kan ju inte påstå att det är lätt att själv vara sjuk när man är förälder. Den inre konflikten gällande behovet av vila och egentid mot lillemans behov.
Jag gjorde misstaget en gång att ha Carl hemma från dagis i fyra dagar när jag var sjuk i influensan. Har hela tiden haft idén om att är jag hemma så måste barnet vara hemma. Att det skulle vara det bästa. Men oboy vilken dålig mamma jag var den veckan, och på fredagen gav jag upp och Carl fick vara på dagis så jag kunde vila ostört. Jag lärde mig min läxa och nu nör jag åter igen är sjuk (sedan påsk) så har lilleman fått vara på dagis enligt planerat. Jag har insett att jag orkar inte, och det är synd om Carl som inte får den uppmärksamhet han behöver när jag bara är trött och orkeslös. Jag vet att han har det bra på dagis, men det dåliga samvetet gör ju sig påmind.
Här ligger liksom jag och bara gottar mig med lite filmer, glass och febernedsättande. Precis som om jag skiter i mitt barn. Den inre rösten säger att jag borde ha han hemma trots att jag är sjuk. Jag får bara bita ihop lite, som jag brukar göra, det är ju inte så svårt.
Men jag har väl lärt mig att vara lite snällare mot mig själv. Mer RIKTIG vila = snabbare tillfrisknande. Och det gagnar Carl i slutänden.

Jag tror alla föräldrar känner sig hyfsat otillräckliga när vi själva är sjuka och barnen inte tas om hand på de sättet vi är vana vid.