Grannar.
Kommer jag någonsin vänja mig vid dom? Kanske inte.
Här är det konstant ljud från lekande och skrikande barn, hög musik som dunkar sin bas in i mina väggar, och allt är ljust.
Jag trivs verkligen i min lägenhet, men jag saknar tystheten och mörkret så innerligt mycket.
Jag tolererar den nya omgivningen, men ibland blir jag rädd att jag aldrig kommer vänja mig. Vad gör jag då?
Ska jag bli den där sura grannkärringen som alltid klagar? Alla känner alla här längs med gågatan, och det gör att jag känner att det inte finns utrymme för några pikar eller regler. Uppenbarligen har folket levt såhär tillsammans länge, och att jag som nyinflyttad ska komma in och ställa nya krav känns som en omöjlighet.
Men... jag lever. Och jag är ändå nöjd. Jag har mitt liv för mig själv.
Det kan egentligen bara bli bättre, bortsett från saknaden av tystnad då såklart.
Nej, här ligger jag i min trånga soffa och smider planer för framtiden. Det känns spännande. Möjligheterna känns hyfsat stora nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar