Släktträff

Idag var jag och Carl iväg på släktträff anordnat av min farfar och hans syskon. Nästan två timmars enkel bilresa dit, och jag var väl lite nervös inför allt folk och med bilresan VS Carl.
Men allt gick såklart jättebra. Carl är så lätt att ha med på utflykter. För att underlätta bilturer brukar jag tajma in så att han kan sova i bilen. Det blir lättast så, och så är han utvilad när vi kommer fram.
Han är blyg, och det är jag med. Så det gör liksom inte så mkt att jag får stå med honom i famnen o en timme - det passar oss båda lika bra!
Att observera är ett måste innan vi vågar oss in i massorna.
Där bjöds på mat. Femkamp med alla ca 40 pers som var där (jag kom tvåa!!). Kaffe och kaka och ett kort framträdande med min farbror och hans fru. Jättefint! Och trevligt hela kalaset.
Efter en timme började Carl finna ro i situationen och hans sökte sig genast bort från mig för att upptäcka saker på egen hand. Han kommer alltid tillbaka. Väldigt snabbt i början men allt eftersom tiden går vågar han sig bort längre stunder.

Jag tycker det är viktigt att han får känna att han har möjligheten att få klara av saker på egen hand. Sålänge jag vet att han är i en säker miljö så släpper jag honom. Jag följer inte efter och passar honom. Jag litar på att han är lika försiktig då som han alltid är i övrigt. Jah försöker bara hålla mig på de ställen där han lämnade mig, så att han alltid kan hitta tillbaka till mig. För tillbaka kommer han alltid, för att tanka lite trygghet. Sålänge barn känner att de har sin person tryggt i ryggen, så vågar de he sig ut och testa. För de vet att om något händer så finns anknytningspersonen där när det behövs. Att varn får klara saker på egen hand stärker deras självkänsla, och inte minst deras självständighet.
Jag tänker att om jag vore en förälder som hela tiden sprang efter mitt barn och passar upp på hen, så har jag ett barn som gärna springer långa sträckor och hittar på bus - för de har lärt sig att mamma alltid följer med. Vad händer då de gångerna då jag inte följt med barnet?
Jo då upptäcker barnet att hen helt plötsligt är ensamt, kanske långt bort och hen har ingen aning om var mamma är. En väldigt skrämmande och otrygg situation för barnet.
Men om barnet istället har fått lära sig att mamma inte hänger med vart hen än går, så vet barnet att hen ger sig ut på egen hand - och att hen måste gå tillbaka när det behövs.

Nu menar inte jag att jag inte har koll på Carl, för det har jag. Jag har koll på vart han gått, hur lång tid han varit borta och vad han har hittat för nya saker att uppfylla hans tankar med. För barn irrar lätt bort. Allt är så spännande! Jag ser bara till att vara tillgänglig när jag märker att han börjar skanna omgivningen efter mig. Jag gör mig synlig så att han lätt kan se och ibland ropar jag hans namn när han inte hittar mig med blicken. Jag håller mig alltid i samma område som han lämnade mig på. När han söker upp mig visar jag uppskattning för betéendet och jag intresserar mig i det han vill visa eller berätta. För oboy vad hna ögon lyser när han kommer tillbaka efter en tur utan mig. Så mycket under i hans blick.

Och alla andra kommer fram och ger komplimanger för hur snäll och go mitt barn är. Inget gnäll och bara glatt humör. Jag vet att mitt barn är ett väldigt lugnt och försiktigt barn. Men jag tror också att en anledning till att han är så lätt att ha med sig på utflykter, är att han tidigt fått lära sig att han ska följa mig - och inte att jag följer honom. Är jag på ett ställe så håller han sig i närheten, inte tvärtom. Jag begränsar inte honom. Tvärtom. Jag ger han massor med utrymme att följa sin lust att upptäcka och navigera bland folk. Så han är jättenöjd med det!
Och när det skiter sig, så vet han var jag finns.