Ja, det är verkligen svårt att få ork att skriva här. När nästan all min lediga barnfria tid går åt till att hantera mina tankar, och ibland ångest, så blir det inte av att jag är här.
Det är mycket känslor i rullning. Framförallt är det ovissheten om framtiden som spökar mest för mig. Att känna ovisshet kan vara så tärande.
Jag tog iallafall beslutet att separera från sambon, att bryta upp den här lilla familjen vi skapat. Så, jag lämnar man och hus och i viss mån även mitt barn, för att gå tillbaka till hyreskontrakt och lägenhet.
Detta var ingen lätt beslut. Man bryter inte upp en familj bara sådär utan eftertanke, och jag har verkligen tänkt mycket på det här.
Ibland blir det bara så att människor växer ifrån varandra, eller att känslorna dör till så pass stor grad att det inte finns någon återvändo. Så var det för mig. Jag trivdes inte längre och jag hittade inte de där kärlekskänslorna. Det är inte värt den olyckan bara för att hålla samman en familj. Jag är av den åsikten att man aldrig ska hålla ihop för barnens skull. De känner av så mycket, och hur bra blir det för ett barn som växer upp med föräldrar som inte älskar varandra? Jag tror att de kan få en ganska skev bild av hur ett förhållande ska se ut. Menar, vi föräldrar är ändå barnets första förebilder och de som skapar de första normerna. Så jag kanske kan säga att jag valde att separera för min skull, men också för Carls skull.
Jag vill att han ska ha en glad mamma som trivs. Inte en bitter, trött och grinig mamma som mest är tråkig. Jag tror verkligen att jag, om kanske 2 år, är en helt annan person än den jag är nu - och att den personen kommer vara så mycket bättre. För det som har hänt under en lång period i mitt förhållande, är att jag blivit mindre och mindre värd för mig själv. Att leva olycklig (okej, ett starkt ord men hittar inget bättre) gör saker med en, och det är inte bra saker. Det enda jag vill just nu är att få tid att läka och hitta mig själv igen. För den jag är just nu är inte den Ida jag vill vara.
Jag ser ljust på framtiden just nu, även om vägen dit känns lång och gropig just nu. Jag flyttar ut från huset till en marklägenhet den 1 september. Det känns vemodigt att lämna huset. Jag älskar verkligen allt här. Naturen som ligger så tätt inpå är ju så underbar. Alla ljud från naturen och mörkret som man kan få uppleva här ute vid skogen. Det kommer verkligen vara svårt att byta ut det med asfalt, ljusa lampnätter och bilbrus. Förhoppningsvis kan jag finna ett sätt att leva med det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar