Delaktig i vardagen

De flesta i min närhet vet nog att jag är ensam med sonen större delen av veckan då sambon veckopendlar. Carl är snart 2 år gammal, och han var 6 månader när vi fick lära oss leva ensamma Carl och jag.
I början var det lätt. Jag var mammaledig och varje dag fick bli som den blev. Men sen började sonen bli större och intressera sig mer och mer för vad jag gjorde. Han ville med testa!
När jag sedan började arbeta igen blev kvällarna smått hysteriska. Carl var ledsen och trött efter dagis. Jag skulle försöka laga mat medans Carl stod och grät vid mina fötter och ville bli buren. Många gånger hade jag honom på en arm medans andra handen lagade mat. Sonen ville med och när han inte fick så blev det hysteri igen. Allt kändes ohållbart!
Jag kände att jag var tvungen att ändra på något. Lösningen var ju ganska självklar egentligen. Carl har alltid varit ett försiktigt barn. Han är oerhört intresserad av att hjälpa till och göra det vi vuxna gör. Han är mån om att göra rätt och blir det fel vill han rätta till, om han nu inte busar haha.
Men han var nog inte ens 1.5år när jag satte honom på en pall bredvid spisen när jag lagade mat. Våra hysteriska kvällar utbyttes till något helt annat. Nu hade vi det roligt! Han fick röra med sleven i pastan eller röra runt i stekpannan. Redan innan hade vi lärt honom vad varmt betyder, och han har stor respekt för varma grejer. Han har faktiskt aldrig bränt sig vid spisen, utan han känner med handen ovanför för att se om det är varmt, sen gör han det han ska.

Jag tycker det är viktigt att barn redan tidigt får känna sig som en del av vardagen. Det jag gör kan han få göra. Att tidigt lära de små gör att de får känna sig delaktig och att de kan hjälpa till. Stoltheten i min sons ansikte när han får hjälpa mig med maten, disken eller tvätten - den är helt enkelt oslagbar. Han växer som person och han får känna sig delaktig, att hans handlingar är viktiga och betydelsefulla. Att känna att han gör något bra istället för att bara stöta på massa förbud.
Nej jag tror att delaktighet i vardagen är lärorikt och oerhört utvecklande för barnen. Om ett barn hel tiden får förbud och mass nej, så kommer hen till slut känna att hen inte duger till någonting. Det är bättre att de får testa och lära sig av sina misstag och växa med varje framsteg, än att de inte får ta del av de vuxnas liv. Vi är ju en del av varandras liv.