Nattningarna här hemma är något som konstant utmanar mig som mamma och som medmänniska.
Carl är en högkänslig person och reagerar och störs väldigt lätt av inre stimuli. Det vill säga, om han har lite bubbel i magen, eller om hans tankar är lite väl många - då kan nattningarna ta upp mot 2 timmar. Det är alltså inte ovanligt att det är så.
Jag har från start försökt lyssna på hans signaler för att hjälpa honom komma till ro, men jag tror att två timmars nattning testar tålamodet för de allra flesta.
Så det är också många gånger som jag har dåligt samvete efter en sådan nattning. Ibland kan jag snäsa ur mig "men somna nu!" Och det är ju verkligen jättehjälpsamt när sonen har svårt att komma till ro...
Jag är väl inte mer än mänsklig antar jag, men jag önskar ju att jag kunde ha ännu bättre tålamod många gånger.
Däremot vet jag att jag och Carl har hittat ett sätt som är rätt för oss. Jag läser inga böcker för han vid nattning i sängen. I sängen ska vi sova. Ibland kan vi prata om dagen som gått, för ibland märker jag att han har mycket att tänka på och kanske behöver få prata om det. Eller så sjunger jag för honom om han vill, oftast vill han inte det. Oftast ligger vi tyst. Han vill alltid hålla handen på och pilla på min näsa, så det brukar han göra tills han somnar.
Jag skulle aldrig lämna honom ensam att somna. Närhet är så starkt ihopkopplad till trygghet. Att lämna honom ensam i mörkret vore tortyr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar